Idag vill jag bara gråta,

Hunden lyder inte och börjar gny och dra så fort vi möter andra hundar och han är inte det minsta intresserad av mig. Och jag vet att det mesta beror på för lite aktivering, jag är dålig på det, men jag orkar inte jämt och jag har totalt tappat självförtroendet sen jag flyttade till Skåne. Verkar inte kunna göra någonting alls själv längre.

Försöker dessutom trappa ner på medicinen så det kan antagligen vara lite därför som jag är på dåligt humör just nu. Har nu fått reda på vad som orsakar "elstötarna" i huvudet, och jo, det är nämligen en biverkning av medicinen. Det känns skönt att veta men fy så obehagligt det är, och det känns faktiskt mer än vanligt. Nedtrappningen den här gången ska gå väldigt sakta då jag inte har klarat av det dom andra gångerna.
Livet i Skåne är inte vad jag drömt om, inga kompisar, ingen familj, inget jobb. Bara en ful lägenhet precis vid tågstationen, där dom just nu håller på lägger ett nytt spår så buller har vi så det räcker och blir över.
Imorgon ska vi dock kolla på en ny lägenhet, en trea, så det ser jag verkligen fram emot.

Där kom det iallafall en positiv grej.
Men jag behöver mina kompisar, känns som att jag verkligen har tappat kontakten med alla, skulle vilja ringa oftare, men har inte råd. Och när jag åker hem över en helg måste jag välja kompisar eller familj. Oftast försöker jag hinna med båda men det blir så fruktansvärt stressigt.
Men ni ska veta att jag inte har glömt er. Tvärtom.. det är er jag behöver.

Sista negativa saken nu: Jag är så röksugen. Slutade röka för ungefär 11 månader sen men det är fortfarande så grymt jävla jobbigt. Fantiserar jämt om att få gå ut på våran stora balkong och bara sitta och fundera och röka och dricka te. Men icke. Balkongen är det enda som är bra med lägenheten, och den kan jag inte ens använda.

Sorry om jag gör er deppiga nu..


Btw, så piercade jag mig igår. :)

Pusskraam