Känns som att jag har fastnat i Skåne, som att jag aldrig kommer komma härifrån. Och jag har aldrig ens velat komma hit. Jag hatar det. Mitt liv har stannat. Nu ska egentligen vara tiden som jag tänker tillbaka på senare och minns hur underbart det var att vara ung men just nu väntar jag bara på bättre tider. Men dom bättre tiderna kommer aldrig komma, för sen skaffar man barn och har inte tid med annat (barn och familj är visserligen en underbar sak men jag vill ha min ungdom med spontana händelser). Mitt liv har stannat upp, min ungdom är förlorad. Det är så mkt jag vill göra men som aldrig kommer hända. Nu är det omöjligt och sen är det försent.

Just nu lagar jag pannkakor så jag kan ta med käk till jobbet. Som vanligt sitter man bara och väntar på att åka till jobbet så man sen kan få komma hem och lägga sig, för att sen kliva upp och vänta på jobbet igen. Mitt liv är på väg åt fel håll just nu. Det går bara neråt. Många tårar och äckelkänsla i magen. Alldeles för mkt tankar. Inte heller får man någon helg, det är bara jobb. Den här veckan kommer jag hinna träffa Uffe 5 min per dag och den här veckan skulle jag egentligen behöva träffa honom mer än vanligt. Tjänsten som skiftledare på jobbet kommer jag nog vara tvungen att säga ifrån om, jag fixar inte det just nu. Min hälsa är viktigare än högre lön. Jag vill bara hem. Längtar som fan till midsommar, för då ska jag hem och umgås med familjen och bara ta det lugnt. Joel fyller dessutom år då, så jag måste hinna köpa present till honom. Ska bara komma på vad.
Uffe har köpt ny dator och det är skönt för min har blivit sååå seg.


Dags att gå ut med hunden snart och sen göra sig i ordning för ännu en dag på jobbet.



Pusskraam